Det talas allt mer idag om ”det svenska musikundret”. Det man menar med detta är det stora antal svenska band och musiker som haft internationella framgångar, där de mest klassiska exemplen är ABBA, Roxette, Robyn och Ace of Base. I modern tid har även namn som Avicii och Swedish House Mafia blivit stora världen över, och när det kommer till rock är Sverige det land i världen som har flest metalband per capita.
Många menar att denna musikaliska framgång beror på de kommunala musikskolorna. Genom dessa skolor har hundratusentals elever genom åren haft möjlighet att lära sig att spela instrument och att sjunga, och har fått en grundläggande musikalisk utbildning. Detta, menar man, har lett till den enorma kreativa och musikaliska förmåga som verkar finnas i Sverige, som har spridit sig utanför landets gränser.
Musikskolorna tog sin början på 1940-talet. Redan från början var målet med skolorna just det som de sedermera uppnådde, nämligen att alla barn, oavsett ekonomisk, kulturell eller social bakgrund, skulle kunna lära sig att spela instrument eller sjunga. I detta ingår självklart även att lära sig att läsa noter, och många elever vid svenska musikskolor har sannolikt suttit långa kvällar vid sitt soffbord, med noter utspridda framför sig, och slitit med att tyda dem. Innan musikskolornas förekomst var det bara de som hade råd med privat undervisning som kunde lära sig att spela instrument, eller genom andra institutioner som kyrkan eller militären.
Till en början var det bara ett fåtal kommuner i Sverige som startade musikskolor, men under 1960-talet växte den nya utbildningsformen enormt, och musikskolor blev en vanlig företeelse. Musikskolorna bedrivs än idag helt i kommunalt styre, och får således inga statliga medel för sin verksamhet (men styrs i gengäld inte heller av statliga regelverk).
Under 1980-talet påbörjade en utvidgning av musikskolorna som har resulterat i det som idag kallas kulturskolor. I dessa bedrivs undervisning även i andra estetiska ämnen, till exempel teater och bild.